Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner.

Här finns också några familjebekanta som vi lärde känna i Missdåd; Chefredaktören Gunnar som söker tröst i alkohol och hans fru Inger som gömmer undan makens flaskor. Journalisten Sara Kvist, som var en av huvudkaraktärerna i Missdåd, är det inte lika stort fokus på i den här boken. Men hon jobbar fortfarande på lokaltidningen och är den person som kommer oerhört nära de drabbade i staden. Hon är orädd och vågar ställa raka frågor. Den enda som får henne att stelna till är expojkvännen Robert. Robert är också kvar, fortfarande obehaglig.

Missdåd omgavs av en fängslande mystik, alldeles perfekt förlagd i den dunkla sommarnatten. Pojken skildras med ett omslutande mörker, en förlamande kyla. Snön som omger staden är kvävande, isolerande. Ingen kommer in, ingen slipper ut. Invånarna är alldeles ensamma. Den mörka, isolerande omgivningen förstärker den kvävande känsla som framför allt Kajsa känner. Det är också hennes karaktär som växer mest. Det är ingen som ser Kajsa, än mindre lyssnar på henne. Den enda roll hon har, den har hon blivit tilldelad efter sin mammas död – hon är flickan vars mamma har blivit mördad. Blickarna hon får är inte av medlidande. Hon blir betraktad som någon som är annorlunda.

Från att ha stått ensam i berättelsens, familjens och kompiskretsens periferi tar hon större utrymme i berättelsen ju mer beslutsam hon blir om sitt eget försvinnande. Kajsas, och också brodern Jonas mående, är gripande främst för att de vuxna omkring dem väljer att blunda, eftersom det annars skulle bli för jobbigt. Ingen vill ha ansvar för två ensamma tonåringar. Det är i detta sammanhang som Erlandsson skickligt skildrar människans mindre sympatiska sidor. Det är de vuxnas självömkan som skaver här. Krister, pappa till Jonas och Kajsa, förklarar indirekt att det egentligen är mest synd om honom, och samtidigt avslöjar han att han inte vet hur hans egna barn mår: ”Jag har förlorat min fru, och hon… de… De är så unga, onda saker läker bättre för unga människor.”.

När en tragedi drabbar en familj i ett litet samhälle påverkas hela orten. Alla vet vad som hänt Kristers fru, Kajsas och Jonas mamma. De flesta hade en relation till Monika eftersom hon var en omtyckt lärare i huslig ekonomi på ortens högstadium.

Det finns många fördelar med att leva i ett mindre samhälle. Man kan tänka sig, att när en familj rasar ihop på grund av ett mord, står hela byn bakom för att ta emot likt en omhuldande famn. Här skildras det motsatta. Berättelsen blir en rysare på grund av omgivningens tystnad, och livet fortsätter, som om ingenting hade hänt.

Handlingen utspelar sig under en tid då varken internet eller sociala medier existerar på samma sätt som de gör idag. Man kan tänka sig att människan var mindre passiv då, när man inte betraktade allt genom en skärm och ett tryck på en gilla-knapp betytt att man engagerat sig tillräckligt nog. När ett gisslandrama sker och ett söndrigt fönster fungerar som en slags tv-skärm för den nyfikna publiken utanför, belyser Erlandsson en mörk sida av mänskligheten. Ändå är berättandet så nedtonat, vilket skapar en trovärdighet och intressant nog en mer laddad stämning. Som en tickande bomb som väntar på att detonera.

På sätt och vis finns det en bomb som tickar. Monika bar på en djup hemlighet som långsamt kommer upp mot ytan under berättelsens gång. Hemligheten kan bara anas nu och avslöjas nog först i den tredje boken.