Skuggans vikt som en bild av världen i världens bakgrund. I skuggans mitt är den tät, koncentrerad. Umbra. Samtidigt är dess gränser upplösta mot världen. Skuggan är inte riktigt en bild av världen – utan av en gränslöshet. Filosofen Anaximandros, vars död inträffade för två och ett halvt tusen år sedan, formulerade att det vi i dag känner som strävan efter entropi, kanske stillhet, är en förhandling mellan motsatspar. Denne försokratiska och lyriska tänkare verkade i en tradition som troligen sökte efter en formel, ett svar, på frågan om alltings väsen och ursprung. Tanken går till nyligen avlidna Stephen Hawking vars teorier kan upplevas som mysticism för de som inte har dennes förutsättningar för tänkande.

Liksom Erik Bergqvist är Anaximandros intresserad av hur en företeelse är i ständig, liksom växlande, förändring och hur den kan förändras och samtidigt vara en och samma sak. Jag har svårt att släppa parallellen till den, liksom Bergqvist, självbiografiska tänkaren Maggie Nelson som i sitt verk Argonauterna prövar den egna positionen mot tanken om Argo – farkosten, behållaren, det skyndsamma, vars delar ständigt byts ut men som behåller sitt namn. Som vore farkosten människans kropp vars celler dör och ersätts av nya tills dess att den ständiga degenereringen gör att vi faller samman och återgår till den materia som föder våra medmänniskor. Som att det skulle finnas en möjlighet till essens utanför det materiella. Istället är det ögonblickets ständiga pånyttfödelse. Mycket händer under några årtusenden. Med farkost, med människa, med tanken som bär dem. När jag tänker på en Skuggas vikt tänker jag på handen som håller prydligt lagda stjälkar. På den självskugga som uppstår på själva föremålet som kastar skugga. Stjälkarna är stramt samlade som bokens första dubbla treradingar där jag omedelbart känner igen den koncentrerade och till och med skoningslösa Erik Bergqvist. Dikten bygger en bild av världen i världen. Men skiljer sig inte denna från de föregående delarna i trilogin (Skingra från 2013 och Inte är vind från 2015)? Är inte Bergqvist mer synlig? Är inte jag-berättaren tydligare? Kanske har jag skapat mig en bild genom de tidigare samlingarna som här kulminerar i en självklar utveckling?

Bergqvists dikt skapar en ensam, sökande, kritiker av världen. Världen hänger inte samman. Den består av delar, likt stjälkar, som i olika hög grad samverkar eller förhandlar fram en relation. Jaget står på ett torg och ser en bild av samma torg – dikten skriver en dikt med en bild av en dikt i. Berättaren vaknar ensam, i längtan efter det förlorade. Förlustens smärta går som en reva i verklighetens och diktens slöja. Det är oerhört. Här finns ingen ”dom eller upprättelse”. Bara förbränning och slutligen aska. En sorg som har styrkan att sudda ut gränserna mellan subjekt och subjektets omgivande subjekt. Mellan hand och handling. Medan dikten har styrkan att vända jorden, ge förutsättning för tanke, för fortsatt liv, för att vända ner våra rester som gödsel. Blommor växer över våra gravar. Och över gräs. Och torg. Och över äng som förlåtelse. Där vi kan så gnistan till en förbrännande och förlösande eld. När handen inte längre räcker till för att samla stjälkarna bildar de liksom flyktlinjer riktade mot hymen och pistill. Dikterna vill inte längre hålla sig i formen. Sa inte Bergqvist att form är rörelse i en annan text? I tidigare delar av trilogin? Ju längre från den samlade handen desto vidare mellan kronorna. Dikten liksom faller isär, utvidgar sig, tjocknar – ”man kan gå runt det men inte genom”, dikten sträcker ut sig, som hade den en riktning och en inte nödvändigtvis beständig form. ”Form är ögonblick av rörelse”, säger Bergqvist och minns tillbaka. Går i nu, i precis, i det som varit snart. Jag vet inte. Det är ingenting. Det är jag som låter när dikten tystnar.

Jag funderar på om skuggan skulle kunna vara möjligheten att inte se. När ljuset skyms kan vi känna en förundran över den bottenlöshet som i någon mån präglar Bergqvists diktning. En bottenlöshet som grundar sig i att ständigt falla snarare än att inte ha något att stå på. Det som då skapar den här möjligheten är delvis ljuskällan men i lika hög grad subjektet som befinner sig mellan iakttagaren och ljuskällan. Kanske blir dikterna själva det subjekt som jaget kan betrakta sin skugga med. Samtidigt som solens förbränningsrester faller över oss. Som ljus. Som aska.