1 2019

You are currently browsing the archive for the 1 2019 category.

Michael Economou har gjort en resa till Montségur i södra Frankrike där minnet av inkvisitionens framfart mot den religiösa gruppen katarer på 1200-talet fortfarande är i högsta grad levande.

Jag erkänner att tvekan försvårat skrivandet. Hemma-­hos-reportage finns det tillräckligt många. Förfluten tid är lätt att gå vilse i. Några av den här textens huvudpersoner – de många, levde i ett medel­tida förflutet och bekände sig till en tro som fascinerat också vår tid. Övriga – de få, närmare be­stämt ett äkta par, Annemie och Richard Tacq, får representera vårt 2000-tal i sitt försök att leva efter innebörden i le vrai esprit cathar, den urkristna anda som de förstnämnda utvecklade trots brutalt motstånd från katolska kyrkan.När nästan tusen år skiljer människor åt är fällorna likväl många. Romantik lurar. Övertolkningar. Förvillelser och tro att allt varit som man hoppas. Men hem­reportagen kan formuleras med annat fokus än exklusiva inredningsdetaljer. Reflektioner kan spegla parets kloka sätt att förhålla sig till flydda tider. Dessa två människors bostadsprojekt är för mig lika intressant som deras försök att hitta hem i den historia, vilken präglar byn där de bosatt sig – Montségur, belägen i Pyrenéerna i södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Miljön och historien är här präglad av en komplexitet som den intresserade besökaren kanske inte förmår greppa till fullo, men den som en gång fascinerats av traktens förflutna kan sällan släppa tankarna på vad som hänt.

Read the rest of this entry »

I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Gösta Ågren, Ritten mot nuet, Schildts & Söderströms, 2018

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

Read the rest of this entry »

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Peter Mickwitz, Leksikon. Sett att läsa, Ellips, 2018

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Read the rest of this entry »
Caroline Albertina Mino, Välsignelser, Övers. Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand, 2019

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Caroline Albertina Mino
Foto: Laerke Pousselt
Read the rest of this entry »

Författaren Rosa Liksom har alltid intresserat sig för kufiska och skeva karaktärer. Nu är hon aktuell på svenska med en bok om en excentrisk och osympatisk kvinna som levt större delen av sitt liv i finska och tyska nazisters krets. I en mejlintervju med Horisont talar Liksom om hur det är att ta sig under huden på en sådan person, om hur nationalism och misogyni hänger ihop, och vad den lappländska naturen har betytt för henne.

Rosa Liksom är en av Finlands mest framstående författare, belönad med Finlandiapriset och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger. Hennes romaner och noveller, skrivna på finska och meänkieli, befolkas av diverse säregna och skeva existenser i tillvarons utkanter. De är inte alltid sympatiska, men oftast skildrade med en stor portion humor och värme. Men i hennes senaste bok Överstinnan, som kanske också är hennes mörkaste, är huvudpersonen extra svår att känna sympati för. Det handlar om en gammal överstinna som ser tillbaka på ett liv som hustru till en nazistisk samarbetsman. Ett liv kantat av misshandel, men också tjusiga middagar med tyska nazitoppar. 

Read the rest of this entry »

… som satt upp Märta Tikkanens hyllade roman Män kan inte våldtas på Stadsteatern i Stockholm.

Märta Tikkanens numera klassiska roman från 1975 har under februari och mars gått som pjäs i Stockholm. För regi och dramatisering stod författaren och skådespelaren Lo Kauppi. Horisont ställde några frågor till henne om arbetet med pjäsen och synen på våldtäkt, nu och när Tikkanen skrev sin bok.

Foto: Sören Vilks
Read the rest of this entry »
Heidi von Wright
Mellanblad
Schildt & Söderströms
2018

Heidi von Wrights senaste diktsamling bär namnet Mellanblad. På pärmen syns trädstammar, blad, växter, insekter, fönster, stolar, barr, kottar och något som liknar en myrstack. Man får intrycket av att innehållet är mycket naturnära. Fönstren tyder på en inblick eller utblick mot något. Stolarna kanske handlar om att ta det lugnt? Eller väntan. Vi sitter ofta då vi väntar på vår tur, till exempel på apoteket, vid läkarmottagningen och banken. 

En första genomläsning visar att intrycket av pärmen också överensstämmer med innehållet. von Wright skriver om skogen, stammar, blad och andra naturnära element. Hon skriver också om kontrasten mellan ljus och mörker, om växlingar, seende och tystnad. 

Det ligger en gnutta hopp i en del av dikterna, en insikt om en kommande förändring. Eller möjligtvis den förändring som krävs för att det skall finnas hopp i framtiden.

Det finns också en del tomma sidor, eller blad, emellanåt. Det får mig att reflektera över titeln, Mellanblad. Vad har tomheten för betydelse? Den frågan får mig att läsa diktsamlingen en gång till, med fokus på tomrummet.

Read the rest of this entry »
John Ashbery, Dikter

”Urusel surrealism”. Så lydde en avfärdande reaktion på det första försöket att introducera den amerikanske poeten John Ashbery i Sverige, vilket skedde i ett nummer av Bonniers litterära magasin sommaren 1967. Göran Printz-Påhlson refererar händelsen i förordet till det första större urvalet av Ashberys poesi på svenska, Självporträtt i en konvex spegel, som utgavs på Bonniers 1983. Detta pionjärverk kom att avsätta en hel del spår i den poesi som skrevs på svenskt språkområde under decenniet som följde – och gör det väl än idag i någon mån. 

De typiska element i Ashberys poesi som attraherar och lätt föder epigoneri – den underfundiga humorn och ironin, den intellektuella spänsten i associationerna och oviljan att låsa dikten vid traditionella föreställningar om betydelse – är desamma som stöter bort somliga läsare. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

”Hemmet” är ett ord som rymmer oändligt mycket. Ibland står det för trygghet, ibland för fängelse. Ibland välkomnar det och ibland stänger det ute. Det är inte för inte som Freud ansåg att det som väcker mest obehag hos människor är das unheimliche: det som på svenska i brist på bättre brukar översättas till ”kusligt” men som snarare betyder ”o-hemlikt”. Det som skrämmer oss mest, menade Freud, är när det mest välbekanta, hemlika, uppträder i en ny och obekant form. Något sådant sker i den suggestiva novellen Ben, brosk och blod av Erik Kouksu. Rosa Liksom intervjuas om sin roman Överstinnan, som handlar om när föreställningen om hemmet blir exkluderande och destruktiv och resulterar i nationalism och nazism. Emma Olsson skriver i en kärnfull dikt om hemmet som kvinnofälla, och Adam Korpskog fortsätter att utforska Bertil Malmbergs författarskap i sin andra essä på ämnet. Dessutom presenterar vi det vinnande bidraget från skrivartävlingen Zacharias 200!

Detta och mycket mer får du i årets första nummer av Horisont med temat ”Hemmet”.

Anna Remmets