Överlevande sorg

Matilda Södergran
Överlevorna
Schildts &
Söderströms

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna. 

Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.

Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt.

Matilda Södergran. Foto: Theo Elias

Men kroppsligheten har absolut inte försvunnit helt. Ord som återkommer i texten är ansikte, öga, mun, tunga, händer – kroppsdelar som syftar på kommunikation. ”Hittar en teckning av ett leende och / för den till mitt ansikte.”  

Särskilt ansiktet finns med i många av dikterna. Ansiktet fungerar som ett gränssnitt mellan jaget och omgivningen. Vi människor är generellt sett ganska besatta av ansikten, eftersom vi är beroende av att ha relationer, av att passa in eller lyckas kommunicera. Södergran skriver också om ögon, om blicken, om vad som är synligt eller kan ses. Diktjagets blick riktas mot omvärlden, och omvärldens blickar mot jaget. Men det är inte ett ”mot” som beskrivs, utan snarare en känsla av samexistens, sammansmältning till och med, genom kroppens olika delar.

Men relationer kan slitas sönder (i ett dråpslag) eller förvittra. Kommunikation är också sorg och smärta.

Det fanns blod och det samlades runt hjärtat.
Gränslösa fattningsförmåga, vad vill du?

Medgörlighetens förbannelse.

Smärtkransen runt samtalet.

Antipatierna kommer att ta sig hit           förklädda till sans.

Omslaget är svart, och text och bild i guld. Siluetter av växter ramar in författarens namn och bokens titel. Sorgen är svart och de taggiga men samtidigt mjuka växterna i guld får symbolisera smärta. 

Växterna på omslaget är troligen getpors, men i sista dikten nämner Södergran också rosmarin, och dessa två växter har en viss visuell likhet, särskilt när man bara ser deras siluetter. Getpors används i färgning av tyg och ger en gul färg. Dessutom används den ibland som krydda i öl och brännvin, och den har en stark karaktäristisk doft. Rosmarin har också en stark doft, används flitigt i matlagning, och växer naturligt vid Medelhavet. I den sista dikten får diktjaget en rosmarinkvist i sina händer, och de som ser på diktjaget ”kunde inte se sig mätta”, vilket kopplar kommunikation med ätande, som ett konsumerande av den andra. 

Symboliken och stämningen  får en också att associera till något arkaiskt, antikt, eller symbolmättat som i gamla målningar. Södergran använder sig av en del ålderdomligt klingande ord, som också de syftar på ”överlevor”. Dessa är till exempel ord som föresväva, allena, rår, sjå. De skapar en känsla av avstånd i tid. Trots att vi smälter samman i kommunikation och samtal finns alltid en distans mellan oss. Är överlevorna också något som finns kvar i oss från samtalen?

Det surrealistiska greppet fungerar oerhört väl. Känslor från texten kryper in under skinnet. De enskilda dikterna har sina egna ”storheter” inom sig, men det är som en helhet som texten verkligen griper tag. Paradoxalt nog för surrealismen oss närmare sanningen och verkligheten, trots att den är bortom den. Texten kan ”konsumeras” och förstås intuitivt. Symboliken öppnar sig när man gräver djupare, men den här texten är som en dans. Man kan låta sin analytiska sida sova, och bara uppleva texten.

Södergran skriver:

Allt språk är låtsat.

Allt arbete förlorat.

Allt vi någonsin har åstadkommit

ska vi komma att ställas till svars för,

och när någon frågar redogör vi,

och om det inte räcker till sällar vi oss                       till skaran.

Och vi kämpar och anstränger oss för att arbeta och kommunicera, men egentligen är det meningslöst. Samtidigt står vi alla inför samma predikament – tillsammans.

Överlevorna präglas alltså av en sorg och hopplöshet, men samtidigt ett sätt att överleva. I den finns ett trevande efter att leva vidare, förstå, känna och än en gång känna glädje och ljus.

Ett citat av Adele Södergran i början har lagt tonen: ”Man brukar tala om livets gång, men det här är livets undergång.” Vem är Adele? Hon är i varje fall någon som redan under livets gång sörjer dess undergång.

Men diktjaget upplever också glädje och lycka. Detta skänker boken en mycket behaglig balans. Vi överlever. Men sorgen överlever också.

Skrattets uppmuntring, bjällra. Det mjuka

låter allt falla genom sig. En tydlighet                         som flisas

och delas mellan händer.

Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.

Jenny Wiik

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna.
Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.
Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt.
Men kroppsligheten har absolut inte försvunnit helt. Ord som återkommer i texten är ansikte, öga, mun, tunga, händer – kroppsdelar som syftar på kommunikation. ”Hittar en teckning av ett leende och / för den till mitt ansikte.”
Särskilt ansiktet finns med i många av dikterna. Ansiktet fungerar som ett gränssnitt mellan jaget och omgivningen. Vi människor är generellt sett ganska besatta av ansikten, eftersom vi är beroende av att ha relationer, av att passa in eller lyckas kommunicera. Södergran skriver också om ögon, om blicken, om vad som är synligt eller kan ses. Diktjagets blick riktas mot omvärlden, och omvärldens blickar mot jaget. Men det är inte ett ”mot” som beskrivs, utan snarare en känsla av samexistens, sammansmältning till och med, genom kroppens olika delar.
Men relationer kan slitas sönder (i ett dråpslag) eller förvittra. Kommunikation är också sorg och smärta.

Det fanns blod och det samlades runt hjärtat.
Gränslösa fattningsförmåga, vad vill du?

Medgörlighetens förbannelse.
Smärtkransen runt samtalet.

Antipatierna kommer att ta sig hit förklädda till sans.

Omslaget är svart, och text och bild i guld. Siluetter av växter ramar in författarens namn och bokens titel. Sorgen är svart och de taggiga men samtidigt mjuka växterna i guld får symbolisera smärta.
Växterna på omslaget är troligen getpors, men i sista dikten nämner Södergran också rosmarin, och dessa två växter har en viss visuell likhet, särskilt när man bara ser deras siluetter. Getpors används i färgning av tyg och ger en gul färg. Dessutom används den ibland som krydda i öl och brännvin, och den har en stark karaktäristisk doft. Rosmarin har också en stark doft, används flitigt i matlagning, och växer naturligt vid Medelhavet. I den sista dikten får diktjaget en rosmarinkvist i sina händer, och de som ser på diktjaget ”kunde inte se sig mätta”, vilket kopplar kommunikation med ätande, som ett konsumerande av den andra.
Symboliken och stämningen  får en också att associera till något arkaiskt, antikt, eller symbolmättat som i gamla målningar. Södergran använder sig av en del ålderdomligt klingande ord, som också de syftar på ”överlevor”. Dessa är till exempel ord som föresväva, allena, rår, sjå. De skapar en känsla av avstånd i tid. Trots att vi smälter samman i kommunikation och samtal finns alltid en distans mellan oss. Är överlevorna också något som finns kvar i oss från samtalen?
Det surrealistiska greppet fungerar oerhört väl. Känslor från texten kryper in under skinnet. De enskilda dikterna har sina egna ”storheter” inom sig, men det är som en helhet som texten verkligen griper tag. Paradoxalt nog för surrealismen oss närmare sanningen och verkligheten, trots att den är bortom den. Texten kan ”konsumeras” och förstås intuitivt. Symboliken öppnar sig när man gräver djupare, men den här texten är som en dans. Man kan låta sin analytiska sida sova, och bara uppleva texten.
Södergran skriver:

Allt språk är låtsat.

Allt arbete förlorat.

Allt vi någonsin har åstadkommit
ska vi komma att ställas till svars för,

och när någon frågar redogör vi,

och om det inte räcker till sällar vi oss till skaran.

Och vi kämpar och anstränger oss för att arbeta och kommunicera, men egentligen är det meningslöst. Samtidigt står vi alla inför samma predikament – tillsammans.
Överlevorna präglas alltså av en sorg och hopplöshet, men samtidigt ett sätt att överleva. I den finns ett trevande efter att leva vidare, förstå, känna och än en gång känna glädje och ljus.
Ett citat av Adele Södergran i början har lagt tonen: ”Man brukar tala om livets gång, men det här är livets undergång.” Vem är Adele? Hon är i varje fall någon som redan under livets gång sörjer dess undergång.
Men diktjaget upplever också glädje och lycka. Detta skänker boken en mycket behaglig balans. Vi överlever. Men sorgen överlever också.

Skrattets uppmuntring, bjällra. Det mjuka
låter allt falla genom sig. En tydlighet som flisas
och delas mellan händer.

Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.

Jenny Wiik

Etiketter: : ,

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: