Texter

You are currently browsing the archive for the Texter category.

I en förtrolig mejlintervju belyser poeten Eva-Stina Byggmästar olika sidor av begreppet plats.
– Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort, säger hon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

– Det här är vår tradition och image. Vi kan inte bygga på industri, säger Edit Kóbor. I konstnärsstaden Szentendre utanför Budapest värnar man om sitt arv.

 

Foto: Magnus Lindberg

Edit Kóbor har sin arbetsplats i stadshuset, en vacker vit byggnad i centrala Szentendre. Det är en liten konstnärsstad som är belägen ett par mil utanför Budapest, nära de böljande Visegrad-kullarna och floden Donau. Under högsäsong når man staden även med båt som trafikerar enligt tidtabell. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Essäer
LENA KÅRELAND
Förbjuden frukt
Appell Förlag
2018

”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Bästa läsare!

Poeterna Catharina Gripenberg och Eva-Stina Byggmästar fick i uppdrag att närma sig begreppet plats utifrån ett fritt grepp med skönlitterärt anslag. Det blev en intressant korrespondens där vi vridit, vänt och valt mellan olika infallsvinklar. Resultatet blev ett digert paket, bestående av två helt nyskrivna texter där de två poeterna verkligen dissekerar begreppet ”Platsen” som är det här numrets tema. Det blev personligt, uppfinningsrikt och smittande.

I det här numret gör vi även några avstickare till Nya Zeeland, Rio de Janeiro och konstnärsstaden Szentendre som finns en liten bit utanför Budapest. Att olika platser påverkar konsten som skapas just där är ingen hemlighet. Men kan det rentav finnas geografiska områden som besitter en säregen förmåga att dra till sig skapande människor?

Det tror åtminstone konstprofessorn och skulptören Ádám Farkas, som mitt under den kommunistiska regimen i Ungern, lyckades skapa ett paradis i sin trädgård.

Här finns en koppling till de små orterna som trots sin litenhet, eller kanske just på grund av den, kan fungera som inspirationskälla för konsten. I en artikel belyser debutanterna Elin Willows och Ellen Strömberg det lilla samhällets betydelse.

Själv är jag mycket förtjust i Mikaela Nymans personliga betraktelse om upplevelsen av en helt ny livsmiljö på en ö. Hon ställer frågan: Om platsen definieras av gränser, vems gränser talar vi om?

Bästa läsare!

Pärmbild, Horisont 1 2018Det sägs ibland att litteraturen, och konsten i allmänhet, har förmågan att överskrida och undersöka gränser. Samtidigt sätter det litterära samtalet ibland upp gränser kring litteraturen, kring vad som ”får” räknas som litteratur och inte. Det märktes om inte annat på reaktionerna när Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016. När temat, ”Litteraturens gräns(löshet)”, bestämdes för 2018 års första Horisontnummer så placerades parentesen där för att synliggöra litteraturens dubbla natur som ett begrepp som vi tycks måna om att sätta gränser kring, samtidigt som vi hyllar dess potential att rasera gränser. Jag efterfrågade texter som undersökte denna gräns(löshet) ur olika perspektiv. Bland de som kom in finns bland annat en djuplodande och personlig essä som rör sig just kring reaktionerna på Dylans nobelpris och litteraturbegreppet. Hanna Ylöstalo skriver om en annan musiker, Iiris Viljanen, i vars visor hon finner poetiska texter, och Adam Korpskog analyserar Bertil Malmbergs poesi, som han menar utforskar ”melankolins stilgränser”. Numret bjuder även bland annat på den suggestiva barndomsnovellen ”Insekterna” av Ann-Sofi Carlsson och dikter av Magnus Carlbring och Einar Askestad. Dessutom intervjuas konstnären Catherine Anyango Grünewald som har varit med och omarbetat Joseph Conrads klassiker Heart of Darkness till en grafisk roman som är ett helt nytt konstverk i sin egen rätt bestående av bild och text. Detta och mycket mer hittar du i årets första nummer av Horisont!

Trevlig läsning!

Fler artiklar ur Horisont 1 2018

Hanna Ylöstalo lyssnar på Iiris Viljanen och reflekterar över ett konstnärsskap som rymmer allt ifrån kärlek, sorgen efter älskade husdjur och psykisk ohälsa. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Konstnären och konstläraren Catherine Anyango Grünewald beskriver utrymmet som uppstår mellan text och bild i den grafiska romanen som ett ”tredje narrativ”. Efter att ha tolkat Joseph Conrads klassiker Heart of Darkness är hon aktuell med framtidsdystopin Scandorama som hon skapat tillsammans med Hannele Mikaela Taivassalo. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Vi kunde höra den skönlitterära lådan spricka när Bob Dylan fick nobelpriset 2016. Den hade spruckit förr och av samma skäl. När dramatikern Dario Fo fick priset 1997 uppstod samma diskussion om vad litteratur är. Tre filosofer, senast Bertrand Russell 1950, har fått priset för filosofiskt skrivande. Inte för skön­litterärt skapande, i den mån de alls ägnat sig åt sådant. Nobelpriset i litteratur har gett Svenska Akademien så mycket makt att de i praktiken kan avgöra vad som är litteratur. När akademin delade ut priset till Dylan, Fo och Russell föreslog de samtidigt en vidgning av litteraturbegreppet som vi andra fick ta ställning till.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

avgiftad: Ingemar Simonsson

Ingmar Simonsson
(utgivare)
Avgiftad?
Themis
2017

Avgiftad? är en gåtfull och tanke­eggande roman, en av de starkaste jag läst på länge.

Ett av de många frågetecknen läsaren möter gäller berättarens identitet. Vem har egentligen skrivit boken? Talar utgivaren Simonsson i egen sak? Eller har han, som han själv påstår, till trycket vidarebefordrat ett för honom tidigare obekant manuskript, som påträffats vid ommöblering av en tillfällig sommarbostad?

Mitt intryck är att texten är Simonssons. Den har stildrag som hämtats från dennes övriga produktion, till exempel ordet medavdöda från hans debutverk.

Nya frågetecken tar genast vid. Vad ska den extra obarmhärtiga sjukdoms- och miljöskildringen betyda? Vad är det för en ond makt som kränkt och invalidiserat huvudpersonen och som förvandlat det snälla sjukhuset Sabbatsberg i Stockholm till en gråaktig borg av grym smärta och förnedring? Och vad är det för ett kusligt tillstånd den eventuellt avgiftade huvudpersonen söker undfly?

Stilen kan ge svaret även här. Utgivarens språk är fullt av ordlekar – ett desperat vitsande på den tunna gränsen mellan det fyndiga och det svåruthärdligt tillgjorda. I bokens andra del talas klarspråk om ett giftermåls avslutning, om frigörelsen från en förlamande skilsmässa. Där finns uttryck för både fiendskap och tarvlighet, som så ofta när det skär sig på allvar mellan personer som stått varann mycket nära. Tvistens kärna gäller den utmanövrerade barna­faderns delrätt till vårdnaden av en älskad son.

Berättaren vet mycket om vardagsspråkets demoni. Ett gräl i den slappa meningslöshetens tecken ter sig perfekt avlyssnat.

– Ska du nu bli som han ändå?

– Ändå?

– Vaddå?

– Du sa: Ändå?

– Vaddå, sa Ändå?

– Ja, vad med: Ändå?

– Du vet vad han håller på!

– Vad menar du med detta: ändå?

Här finns också en anda av humor – eller åtminstone komik. Meningsutbytet påminner inte så litet om dialogen i en del Wodehouse-romaner.

Kvinnors oresonlighet, med modern och exhustrun som skräckexempel, blir föremål för ordrika betraktelser.

Svaret på boktitelns fråga är att berättaren ingalunda är avgiftad här. Sviterna av giftermålets förgiftning förföljer och plågar honom alltjämt och ger bränsle åt skräckminnen och mardrömmar. Berättarens framställning är vredgat ensidig och säkert orättvis. Men den bottnar hela tiden i ett avväpnande tillstånd av dov ångest. Därav dess klarhet och dess konstnärliga bärkraft.

« Older entries § Newer entries »