På senvintern 1971 fick jag ett telefonsamtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.
– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.
Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.
– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.
Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått friexemplaren och besked om utgivningsdag, en torsdag i april. Söndagen som föregick utgivningsveckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av trosbekännelsen, och fotot från diktsamlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbetsförmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidningsurklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.
J
Vissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela avståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndomsbyn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommentar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan drömbegåvade pojken. 
Design