Artiklar

Artiklar i kategorin Artiklar

På senvintern 1971 fick jag ett telefon­samtal från Rabén & Sjögrens bokförlag. Åke Löfgren, chef för skönlitterära avdelningen, talade om att förlaget antagit mitt manus. Diktsamlingen var planerad till våren 1972 men kontraktet skulle komma inom en snar framtid.

– När du har fått det, läst igenom och skrivit under kan du höra av dig, så får vi bestämma en dag när du kan komma hit och lämna in det, då får vi se varann i ögonen också, sa han och gratulerade till debuten.

Ett par veckor senare åkte jag till Stockholm. Åke Löfgren visade mig runt på förlaget och jag hälsade på några medarbetare, som välkomnade mig in i gänget. Jag blev bjuden på lunch och på den välkända krogen sa Åke Löfgren, att jag inte skulle hysa några förhoppningar om recensioner och försäljning.

– Debutsamlingar går man gärna förbi, det är inte ovanligt att de säljer tvåsiffrigt, sa han och såg fram mot nästa manus, som han hoppades skulle bli prosa.

Ett drygt år senare hade jag läst korrektur, fått fri­exemplaren och besked om utgivnings­dag, en torsdag i april. Söndagen som föregick ut­givnings­veckan publicerade Dagens Nyheters Namn & Nytt en dikt, min omskrivning av tros­bekännelsen, och fotot från dikt­samlingens baksida under rubriken ”Bagare Boström bakar beska bullar”. På måndagen tömde brevbäraren några försändelser adresserade till ”den så kallade diktaren” i min låda. Anonyma brevskrivare förklarade att jag en dag kommer att få brinna i helvetets eviga eld, de som klippt ur DN-spalten hade ritat svarta kors över mitt ansikte. En lokaltidning följde upp med dikt och foto på måndagsmorgonen. Det gav ett par stadsbor anledning att gå till arbets­förmedlingen, där jag var nyanställd, och kasta in brev med tidnings­urklipp i kundmottagningen, något som förskräckte min gamle handledare.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Rolf Mangnus Joakim Larsson alias Joey Tempest i Europe, sitter bakåt­lutad mitt emot mig i en kitschbrun soffa i centrala Helsingfors. 49-åringen ser ut att vara i god form och viftar bort lite hår­tofsar från ögonen, medan jag slänger fram mikrofonen. Det är sista spelningen på en lång turné, men dammet på frontmannens panna lyser med sin frånvaro. Framför mig sitter alltså en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika personer med sisådär  tre decenium av hårdrock i ryggraden och hanterar den följande intervjun lika proffsigt som undertecknad hanterar sitt gröt­kokande på vardags­morgonen.

 

Joey Tempest Europe

Foto: Nicklas Smith

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Marjun Syderbø Kjelnæs skriver i ett tornrum. Ja, egentligen är det kanske inget torn, men där finns den där känslan.

 

skriv i sandet marjun syderbø kjelnæsJag ser ner över Torshavn, över fjorden och öarna längre bort. Har du läst en bok som heter Tornet vid världens ände? Jag borde skriva det på dörren  till mitt skrivrum, det ligger också längst bort, högt uppe, säger den färöiska författaren Marjun Syderbø Kjelnæs och skrattar. 

Hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle bli yrkes­författare. Vägen dit gick via många år som sjuk­sköterska.

– I den miljö jag kommer från skulle man ha en praktisk utbildning. Det fanns en tanke om att göra nytta i världen. Att skriva var inte handgripligt nog. Men det låg i min natur och gick inte att förneka, säger Syderbø Kjelnæs.

Egentligen har hon kanske sin tolvåriga dotter att tacka. Vaknätterna då dottern var baby, öppnade plötsligt upp ostörd tid.

– Jag visste att hon snart skulle vakna igen, så jag ville inte gå och lägga mig. Då började jag skriva istället. Och så var det ju år 2000, det kändes speciellt och lite symboliskt. Jag tänkte att ska jag försöka så ska det vara nu.

Hon sände in ett bidrag till en novelltävling, och blev publicerad.

– Jag minns hur den deadlinen kändes … Sedan fick jag mer mod, mer tillit till mig själv.

– Det har funnits i mina kort vilken väg jag skulle gå. Möjligheterna har kommit till mig.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

De nationella strömningarna växer sig starka i många delar av Europa. Men ingenstans har de satt sin prägel  på det exekutiva maktutövandet så som i Ungern, som sedan 2010 styrs av det nationalkonservativa Fidesz, med det nyfascistiska Jobbik som näst största parti. De nationella strömningarna  gäller inte minst på kulturens område. Ett exempel är Budapests Nya teater. 

Hösten 2011 var det dags för teaterchefen István Mártas på Nya teatern (Uj Szinház på ungerska) att söka förlängt förtroende för ytterligare en fyraårsperiod. Eftersom István Mártas 13 år som teaterchef på denna stadsteater i Budapest kännetecknats av hög konstnärlig kvalitet och god ekonomisk ordning trodde de flesta på ett förnyat mandat. Så blev det dock inte, utan en antisemitisk skådespelare vid namn György Dörner valdes istället till chef. Detta hade knappast blivit den världsnyhet det blev om inte omständigheterna bakom utnämnandet varit extra­ordinära.

I sin ansökan till tjänsten skrev Dörner att teaterns repertoar skulle medverka till att ungrarna skulle återerövra sin kultur och sitt land. Han skrev också i sin ansökan att ungrarna led under ”det socialliberala oket” och av en ”degenererad, sjukligt liberal hegemoni”, samt framhöll den antisemitiske författaren och politikern István Csurka (1934-2012) som sin mentor.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Han var ung, han var förälskad, han ville förändra världen. Han kunde skriva fram det skira och det djupa som ingen annan. Men hans öde blev tragiskt. Kvar finns poesi som talar till oss med en unik röst.

Göran Ekström i Vasa blev bekant med Leif Färding i slutet av 1960-talet. Det är en mång­sidig och entusiastisk ung man han berättar om.
– Leif var ljus i sinnet och intresserad av allt. Han var filosofisk och också mycket romantisk  vid den här tiden. Han hade en vacker, ung flic vän och de var så förälskade, säger Ekström, ak­tuell i boken Med ansiktet i vinden möter jag världen (Fri Press), där han tolkat Leif Färdings dikter till svenska. Trots det svenskklingande namnet var Färding nämligen finskspråkig.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Porträtt av Gösta Ågren, en man med grått hår, mustasch och glasögonVissa författare har stor bredd, anses det. Det kan man utan tvekan säga också om Gösta Ågren, men framför allt tänker jag på hans höjd. Hans författarskap fyller hela av­ståndet mellan plogfårorna och landsvägsgruset i barndoms­byn Lippjärv, intill Nykarleby, och de högsta sfärer av varandet som markeras av filosofer som Wittgenstein och Heidegger. Om ena ytterpolen i det avseendet är diktsamlingen Här i orkanens blinda öga (2006), där varje dikt är en kommen­tar till de båda filosofernas utsagor, är romanen Jordlös bonde (1956) den andra. Romanen, Göstas andra bok, efter diktsamlingen Kraft och tanke året innan, är ett sårigt och mycket realistiskt format avtryck av omständigheter i den österbottniska byn som kommer författarens biografi väldigt nära. Här ligger tyngdpunkten med överväldigande eftertryck på de materiella villkoren, med en ung huvudperson, pojken och snart nog ynglingen Sven (ett av Göstas autentiska namn, för övrigt), som börjar kasta sina blickar och sända sina tankar upp mot och ut över tillvarons vidare räjonger. Ren nöd, oreserverat armod präglar tillvaron för den jordlöse backstugusittaren och hans familj, där Sven är yngste sonen, och faderns timmerhuggande är osäkert och ger klent livsuppehälle. Undra på att det föder drömmar hos den redan dröm­begåvade pojken. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

”Nu har litteraturvetenskapen upptäckt att Hildegard av Bingen är en intressant författare!” Med reservation för den exakta ordalydelsen i citatet uppfattade jag det som andemeningen i det en professor i litteraturvetenskap yttrade på ett seminarium hösten 2011. Hildegard levde på 1100-talet och var nunna. Hon skrev lärda böcker i teologi, om läkedomsörter, om mineraler och kosthållning. Vidare skrev hon sånger – både text och musik, t.o.m. en opera – långt innan begreppet var uppfunnet. Hon målade en del av sina starka visioner i lysande färger. Kort sagt stod hon på höjden av sin egen tids vetande samtidigt som hon större delen av sitt liv var abedissa och alltså hade det administrativa ansvaret för ett stort kloster. I 70-årsåldern satte hon sig till häst och red milslånga resor för att predika i de tyska städerna. Vid ett tillfälle skällde hon ut kejsaren, Fredrik Barbarossa efter noter.   Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Nyare inlägg »