Artiklar

Artiklar i kategorin Artiklar

Jag börjar få märkliga försändelser, det är i mitten av åttiotalet och jag skriver pjäser, det är vad jag vill i alla fall, bli dramatiker. Den okände avsändaren har visst sett mig uppträda (nej inte på Chat Noir utan på Kilen i Kulturhuset) och blivit på något vis tilltalad av mitt sätt att deklamera. Han presenterar sig genom ett ganska detaljerat CV. Jag imponeras särskilt av att han varit anställd på varuhuset Bloomingdales i New York, gardinavdelningen.

De dadaistiska konstverken fortsätter komma genom min brevlåda, verkar inte finnas en snörstump som inte går att använda, torkade blommor pratar i vers, urklippta bokstäver i olika färger dansar.
Nej men, tänkte jag, den här människan har jag hittat på.

Det visar sig att just samma tanke hade Hans Hugo, fast jag kom att kalla honom Ernst, för enkelhetens skull, att jag var en kvinna han hittat på. Han blev hjärtans glad över att ha kunnat skapa en så bisarr kvinna, det märkte jag ju. För vi blev förstås vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Hans Boij har bott i Stockholm sedan 1960 och hans författarskap har till stor del kommit till på kaféer i staden eller på spatserturer i densamma. Många ser honom kanske som en stockholmsförfattare.
Det är viktigt för min berättelse att påminna om Boijs geografiska bakgrund. År 1939–1944 bodde han i Vasa, 1944–46 var han krigsbarn i Stockholm, från 1946–50 levde han i Helsingfors och sedan flyttade han till Djursholm, utanför Stockholm, där han bodde 1950-54. Därefter åkte han österut igen och bodde 1954–56 i Ekenäs. Boij flyttade sedan västerut ända till Amerika och bodde i Toronto och New York 1957–59, innan han vände åter till Finland för några månader i Oravais 1959 och sedan militärtjänstgöring i Dragsvik 1959–60. Först efter detta, år 1960, flyttade Boij till Stockholm.

Hans Boij flackade alltså mellan Sverige och Finland, en amerikansk utflykt undantagen, under sina första 20 år – något som är vanligt för finlands­svenskar. Boij är dock född i Vasa och har kvar starka rötter där. Boij har en teori om att människor som lämnar sitt hemlandskap i riktigt unga år har en större önskan att återvända än de som flyttar efter att ha genomgått hela sin skolgång i landskapet. Han menar att det finns kvar något för­trollat och obesudlat över det – när man lämnar som litet barn. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

”Jorden ser ut som en fallfärdig trappa. Den är full av snedsteg.” Med de orden inledde Hans Boij sin debutsamling Sviternas tal (1965) och den sentensen har på något sätt präglat den boijska inställningen till livet och dikten, även om han själv sällan eller aldrig annat än uppsåtligt trampat fel eller i det berömda klaveret. Han vet var trappans brister finns och han gör oss uppmärksamma på dem.

Hoppar man fram ett dussin böcker i utgivningen hittar man ”Opus 12 / Varelse”. Det är dikter med en omisskännlig särprägel, stillsamt ironiska, inte sällan i grunden starkt satiriska men det är en satir som åstadkoms med väl övertänkta och aldrig grova medel. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Vad innebär skrivandet för dig?
– En bedräglig bekräftelse på att jag har funnits. Jag skrev, alltså fanns jag. Samtidigt känns det otillfreds­ställande att då recensenter ger exempel på mina treradingar, så är det mera sällan sådana jag själv skulle ha valt.

Vad skriver du om?
– Från början skrev jag för att jag ville vara lika bra som de bästa poeter jag läst. En skral utgångspunkt för en konstnär; den inställningen leder aldrig till nyskapande. Sedan jag 1985 kom i kontakt med E M Cioran har det långsamt gått upp för mig att – utöver den naturdyrkare jag är – har jag skrivit för att misshaga fascismen. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Envist, målmedvetet, utan att ge sig. Ivan Lendl har samlat på Muchas konst med samma taktik som han spelade tennis. Men var finns den 119:e planschen? Den som ingen nånsin sett?

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Klimatthrillers, varningsklockor, naturlyrik, dystopier … Varifrån kom miljögenren och vart är den på väg? Pia Maria Ahlbäck guidar oss i en djungel med växtvärk.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

En aktuell afrikansk poet just nu är Chenjerai Hove. Han följer utvecklingen i hemlandet Zimbabwe på distans, och lever som bäst i Norge. Innan vi går över till de färska, ännu opublicerade svenska översättningarna av hans poesi, ska vi ge ordet till översättaren Roy Isaksson.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Lars Sund följer de finländska kärnkrafts­fiaskona med en innerlig skadeglädje. I 40 år har han vässat pennan för miljöns skull. Men han matar också nyutsläppta vitryggiga hackspettar och ringbarkar träd.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Sandro Key Åberg

Sandro Key-Åberg blev för mig en god förebild som skrivpedagog. På mina skrivarkurser var han en flitig gäst, eftersom han ägde en unik förmåga att se det utvecklingsbara i amatörskrivarnas texter. Han såg också eleverna som sina medmänniskor och kunde gjuta mod i en osäker medelålders kvinnlig skrivare genom att kalla henne ”O, du mitt vackra barn!”

 

Jag träffade Sandro Key-Åberg i kurssammanhang på 80-talet och läste hans då aktuella böcker. Ofta när han mötte en ny publik berättade han om sin problematiska barndom, då han ständigt bytte fosterhem och kände sig övergiven av sin lilla runda mor. Vem som var hans far visste han inte som barn. Tidigt i sin utsatthet som ”oäkting” lärde han sig att använda språket som försvarsmedel. ”Språket blev min överlevnadsflotte”, säger han i en intervju.

Hans barnsliga poetiska glädje över att vrida och vända på ord gjorde det ibland svårt att föra ett vettigt samtal med honom. Han kunde ta tag i en vardaglig fras och snabbt dribbla bort samtalspartnern genom att ge orden en annan mening än den konventionella.

Efter Sandros död 1991 kom jag att intressera mig för hans av mig olästa 50-talsböcker. Jag skrev min doktorsavhandling om hans tidiga författarskap och lärde känna en annan Sandro. Jag utgick från att hans svåra barndomsupplevelser måste ha påverkat hans diktning.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Jag läste Sandro Key-Åbergs roman De goda människorna av en slump, för snart tio år sedan. Jag hittade den i ett bibliotek, som inte var mitt, så ja, jag stal den, men jag tyckte väl att det var en passande handling för en bok med en så självgod titel.

Nu visade det sig att romanen var något helt annat än jag hade förväntat mig. Titeln skulle läsas bokstavligt och syftade på det faktum att människokött faktiskt är gott. Romanen berättade den vedervärdiga historien om en familj som flyttar in i en annan familj och kräver att bli serverad kött minst en gång per dag. Medan gästerna äter sina värdar ur huset kastar de lystna blickar på den lilla Kerstin, den föräldralösa kusinen, och textens formliga köttslighet blir plötsligt mycket svår att tugga i sig: ”Du kan se på Maud att hon är alldeles bedårad av det lilla livstycket, ögonen lyser, stora och vidöppna, du kan höra att hon utstöter små läten, ömsom kurrande, ömsom smackande. Esters ansikte är ljust och strålande av innerlig fröjd och hon putar med läpparna mot den lilla. Hans glittrar över hela ansiktet av förtjusning och hans mun är öppen och ger ifrån sig allehanda gutturala läten. Han böjer sig kelet ner mot Lilla Kusinen, för sitt stora, röda och våta ansikte intill hennes.”

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »