Recension

You are currently browsing the archive for the Recension category.

En unik röst i svensk poesi

Tore Berger Stora Frågor – Inga Svar

Tore Berger Stora frågor – inga svarComedia, 2017

Sångpoeten Tore Berger (f.1938), med förflutet i progglegendarerna Blå Tåget bjuder i sitt elfte album Stora frågor – inga svar på en varierad kompott sånger. Här finns prov på det som gör Berger unik i samtida svensk poesi, i den sångbara lyriska traditionen från Stagnelius, Karlfeldt och Taube. Det som gör Berger speciell är hans didaktiska visor – eller lärosånger. När jag arbetade som gymnasielärare i samhällskunskap/historia var det tacksamt att låta eleverna lyssna på Bergers vindlande långa sång ”Kalla kriget” från 1971. Texten ger ett kritiskt vänsterperspektiv på den amerikanska utrikespolitiken från andra världskrigets slut till Vietnamkriget. Såväl om det Kalla kriget som om 68-vänsterns världssyn har sången skapat livliga klassrumsdiskussioner. En av mina personliga didaktiska favoriter med Berger heter ”Balladen om Rickard Sandler” (2009), en gripande och lärorik genomgång av den socialdemokratiske stats- och utrikesministerns rika liv inom kultur och politik.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Känna igen sig själv – eller Margaretas blick

Margareta Willner-Rönnholm: Albertos blick

Margareta Willner-Rönnholm
Albertos blick – Om fötter, konst och Paris

Sannsaga, 2017

Jag har lust att teckna ett porträtt av Margareta Willner-Rönnholm, för jag vill möta hennes text på mitt eget sätt. Willner-Rönnholms grepp i essäsamlingen Albertos blick är personligt och hennes möte med konsten är personligt, och jag känner igen mig själv. Jag arbetar med teckning vid sidan av skrivandet, medan Willner-Rönnholm favoriserar skulptur. Att teckna porträtt är ett sätt för mig att närma mig andra människor på ett speciellt sätt. Men nu skriver jag istället en mycket subjektiv recension. Texten bjuder in till det.

Att skriva ur jag-perspektiv är inte uppskattat inom vetenskaplig forskning, ändå drogs jag till det. Jag slutade med forskning för några år sedan då jag fattade beslutet att prioritera min egen vision och hälsa. Willner-Rönnholm skriver att hon trivs bättre med essäformen än den vetenskapliga retoriken, för att hon har en ovilja ”att säga någonting bestämt och avsluta resonemang med slutsatser”.

Jag tycker att essän på ett sätt kommer närmare sanningen än det vetenskapliga skrivandet, som ska följa regelverk och dölja ”jaget” bakom tankarna. Willner-Rönnholm nämner uttrycket the poetics of going too far (ur Robert Storrs utställningstext om Louise Bourgeois, och som också hänvisar till Alberto Giacometti och Michelangelo), som ett exempel på hämningslös kreativitet, men också överarbetning. Själv kultiverar jag a poetic of going too wide, jag vill för mycket och för brett. Det här skavde när jag var forskare, där fokus och specialisering uppskattas.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , , , ,

Bosse Hellstens nya kläder

Bosse Hellsten: Jökel: Anteckningar för en opera

Bosse Hellsten
Jökel: Anteckningar
för en opera

Schildts & Söderströms, 2017

Poeten Bosse Hellsten har tidigare gett ut tre diktsamlingar på Schildts & Söderströms. Jökel: Anteckningar för en opera är hans romandebut och handlar om en författare som för enkelhetens skull råkar bära namnet Bosse Hellsten.

Hellsten – nu talar vi alltså om den livs levande upphovsmannen snarare än hans fiktiva alter ego – har sagt sig vara inspirerad såväl som intresserad av myten om det manliga konstnärsgeniet. Det är en diskussion som för all del fortfarande engagerar, men ska man föra den i romanform krävs det åtminstone något som för handlingen framåt. Hos Hellsten går de flesta av de 178 sidorna alldeles för mycket på tomgång, även om det börjar lovande. Eller ja, det börjar åtminstone inte alldeles dåligt.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

En liten bok med stora frågor

Adrian Perera, White Monkey pärm

Adrian Perera White Monkey Förlaget, 2017

Adrian Pereras debut White monkey är en diktsvit med stora frågor. Han påminner läsaren i början om att det som väntar “är fiktion / förutom problemen”. Dikterna handlar om en familj bestående av en finlandssvensk far, en mor från Sri Lanka, deras son och släktingar. Sonen blir också intervjuad av en journalist. I dikterna lyfts många frågor fram: om att inte passa in, om att vara utanför och att bli konstant ifrågasatt.

Dikterna är till största delen skrivna på svenska, men det finns en del engelska och singalesiska inslag. Stilen är fri. Här är det budskapet som är viktigast. Det är mest moderns och sonens röster som hörs. Sonen får tidigt klart för sig att många finländare inte ser honom som en like, trots att han är född i Finland. Han är ju icke-vit med brunare hy än många finländare.

Föräldrarna skiljer sig och sonen känner sig klämd mellan sina föräldrar. Fadern talar om invandring och om att ingen “sköter om en hemlös finne / som bor i en låda på gatan / men svartingar har man råd med / hur mycket som helst.” Sonen förstår inte, är inte han välkommen i Finland? Svaret blir “Gud vet vems son du är”. Samtidigt finns det invandrare som ser sonen och blir glada, han är en av dem. Sonen har en identitetskris. Han vet inte var han hör hemma. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

En övertygande och lyhörd debut

Inlandet Elin Willows

Elin Willows Inlandet Natur och Kultur (Sverige) Förlaget (Finland) 2017

De jag lämnade vet inte vart jag är på väg. Dit jag kom fanns bara förvåning. Varför lämnade jag det jag lämnade? Förvåningen ökar när jag väljer att inte flytta tillbaka. Det finns inget tillbaka. Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det till nästa val.

Raderna ovan är i korta ord ett sammandrag från inledningen till Elin Willows debutroman Inlandet, som öppnar bokåret i Finland och Sverige, en uppmärksamhet som förunnas få debutanter. Lyhört och med självklar tonträff berättar hon en historia som skulle kunna få andra debutanter och mer erfarna skribenter att randa ihop en självömkande berättelse som inget förlag vill ha på utgivningslistan. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Varför inte?

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

Anna Enquist – Bedövarna

Anna Enquist
Bedövarna (De verdovers)
Övers. Per Holmer

Natur och Kultur 2013

Anna Enquist (svenskklingande pseudonym för Christa Widlund) är sedan 1990-talet en av Nederländernas mest lästa författare och har i hemlandet hamnat på bestsellerlistor för såväl sin prosa som – ovanligt nog – sin poesi. Hon är dessutom relativt välkänd även för svenska läsare, är gift med en svensk cellist, talar svenska och har tillbringat åtskilliga somrar i en hyrd stuga utanför värmländska Arvika.

Enquist är en av kanske en handfull samtida nederländskspråkiga författare som presenterats i helfigur på svenska. Förutom den historiska romanen De thuiskomst (Hemkomsten) från 2005 finns samtliga viktigare verk översatta till vårt språk: ett urval dikter, tre romaner, en novellsamling och ett antal teatermonologer. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , , ,

Seierstad seger genom medkänsla

Åsne Seierstad – En av oss

Åsne Seierstad
En av oss
Bonniers

När skotten på Utöya når Simon Saebös huvud dör han inte i ögonblicket. Han stryker med den hand han har kvar mot skallen och drar den åt sig i reflex: det är hjärnan han känner. Och han förstår det. Han hinner förstå att det är hjärnan. 

Denna och liknande scener blir möjliga i Åsne Seierstads ´En av oss´ (Bonniers) därför att vi lärt känna Simon i texten sedan han föddes på sjukhuset i Kirkenes i augusti 1992. Han skrivs först till en tydlig person, en tonåring med politisk brådmogenhet och en ung vuxen med stark vilja och rörande omtanke – en omtanke som möjligen kostar honom livet: han håller upp hålet i staketet och manar på de andra att söka skydd innan han själv gör det, som han lärt av sin far Gunnar. Så mördas han.

Genom att han först gjorts tydlig, sedan mördas, blir medkänslan, saknaden och sorgen möjlig också hos läsaren. Detta är ingen thrillertext därför att varje offers historia tydliggörs nästan lika mycket som förövaren Anders Bering Breiviks.

Det finns också i denna långa reportagetext små vackra naturbilder som ökar närvaron utan att öka ohyggligheten i hela förloppet.

Det är en mycket medveten och skicklig journalist som för pennan: hon vet betydelsen av varje avsnitts längd, betydelsen att balansera vidrigheter mot djup medmänsklighet, betydelsen av små replipunkter, av vila för läsaren i korta antydda fiktionsinslag. Ändå väjer hon inte för dådens obegripliga grymhet.

Slutackordet i boken blir också trovärdigt genom att införa nya komplikationer två år efter morden: Simons föräldrar känner sig övergivna i sin sorg sedan mediastormen blåst över, Gunnar anklagar sig själv för att ha lärt Simon så mycket hänsyn i fotbollsträningen. Som vid all plötslig sorg finns en leda vid omgivningens försök till tröst i att släta över och markera att man måste gå vidare. All sorg är samma sorg. Den är bråddjup, svart och kvarstannande. Håll käft med dessa klena tröster, låt oss sörja!

Anders Bering Breivik träffade knappast sin biologiske far. Modern var växelvis starkt bindande och avvisande, så långt kan man nog lita på den psykologiska utredningen från barndomen. De första rättspsykiatrernas slutsats att ”multikultur” är en språklig nybildning i psykotisk mening och diagnosen bland annat därför paranoid schizofreni är befängd. Med ”neologism” menas i princip en språklig nybildning som är absolut unik för personen ifråga.

Narcissistisk personlighetsstörning plus Asperger är åtminstone en begriplig diagnos för mig som är psykiater. Sådana dubbeldiagnoser är inte alls ovanliga. Breiviks handlingar är däremot fullständigt exempellösa.

Men det hör till Åsne Seierstads storhet att inte fastna så mycket vid diagnoserna. Hon tycks alltid vilja göra personerna rättvisa i det unika som också finns hos varje människa. När hon följer ”Anders” ser hon en revolterande tonåring som vill bli ”king” i grafittigängen i västra Oslo men kanske knappt blir ”hangaround” och sedan avvisad, en egenföretagare i aktieplacering och falska examensbevis som överges av sin kompanjon, en adept inom Fremskrittspartiet som först anammas men sedan avvisas ”för vaghet”.

Då djävlar. Då inleds hans ökenvandring. Han börjar klippa och klistra på dator ur islamfientliga sajter ungefär när han flyttar tillbaka till sin mor 2006, han tillbringar flera år praktiskt taget helt framför datorn med våldsspelet World of Warcraft, förlorar sitt umgänge, blir ”justitiarius” det vill säga gruppledare under ”avataren”, spelfiguren, Andersnordic. Han blir samtidigt faktiskt inbjuden till Sankt Johanneslogen av Oslos frimurarloge, lägsta graden. Han har redan nått högre i sitt våldsspel och avvisar dem som andra avvisat honom.

Vårvintern 2011 när han flyttar till en tämligen avsides gård i Volstua vid Glomma har allt fantasimördande och alla inlägg om islams hot mot Europa fört honom till mycket målmedvetna förberedelser för vad som ska komma. Han ägnar över tre månader åt ren framställning av tändladdningar och sprängdeg i Volstua. Det finns korta dagbokskommentarer som antyder tvivel men i stort ändå ett slags vardaglig rutin att förbereda massmord där han ”motiverar sig” med pizza och godis och hanterar omgivningens ibland nyfikna intresse med ett slags formell skicklighet. Han avslöjar nästan hela sin plan för en häpen tågresenär som väl tror han skämtar makabert. Han låter bomben brisera och blir iakttagen av en person som skriver upp registreringsnumret, anmäler till polisen.

Lappen blir liggande. Det är som Palmemordet: en lapp blir liggande. Hela hans resa mot Utöya följs minut för minut, formligen mellan polisbilar som hade kunnat känna igen honom. 

Mot alla dessa offer vi lärt känna i boken.

Det är en skör balansgång hon går, Åsne Seierstad: balans mellan referat av ohygglig grymhet och medkänsla i varje enskildhet. Balans mellan allmänintresset för själva morden och sorgen hos de kvarlevande, deras intresse. Balans mellan mest dokumentation och en aning fiktion, för att göra läsandet möjligt.

Hon segrar. Hon går den nästan omöjligt svåra balansgången hela vägen ut. Trovärdigt, sakligt, med total närvaro.

Etiketter: : , , ,

Att stå utanför sig själv

Henrik Jansson: Nyckelroman

Henrik Jansson
Nyckelroman
Scriptum

Henrik Janssons Nyckelroman handlar om huvudpersonen Henrik, som i sin tur skriver om karaktären HJ. Alla tre är författare och Åbobor. Själva titeln Nyckelroman antyder att berättelsen är en maskerad form av verkliga personer och händelser. Henrik medger att han gömmer sig bakom fiktionen, och studerar sitt liv genom karaktären HJ. Författarskapet och skrivandet diskuteras genom hela romanen, som utspelar sig i Åbo.

Nyckelroman är enligt baksidans text en roman om relationer, sjukdom och balansgången mellan det levda och det skrivna. Förhållandet mellan Henrik och sambon Matilda beskrivs redan på romanens första sida med en ömhet som går att känna igen från Janssons Brev till min K (2011). “Saker som dessa, de behöver inga ord men måste ändå skrivas”, skriver Henrik om livet med Matilda. Språket är poetiskt i all sin enkelhet. Jag upplever ändå att fokus ligger vid fiktionen och självreflektionen som berättelserna medför för Henrik och HJ. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

« Older entries § Newer entries »