Recension

Artiklar i kategorin Recension

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Peter Mickwitz, Leksikon. Sett att läsa, Ellips, 2018

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Läs resten av artikeln »
Caroline Albertina Mino, Välsignelser, Övers. Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand, 2019

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Caroline Albertina Mino
Foto: Laerke Pousselt
Läs resten av artikeln »
Heidi von Wright
Mellanblad
Schildt & Söderströms
2018

Heidi von Wrights senaste diktsamling bär namnet Mellanblad. På pärmen syns trädstammar, blad, växter, insekter, fönster, stolar, barr, kottar och något som liknar en myrstack. Man får intrycket av att innehållet är mycket naturnära. Fönstren tyder på en inblick eller utblick mot något. Stolarna kanske handlar om att ta det lugnt? Eller väntan. Vi sitter ofta då vi väntar på vår tur, till exempel på apoteket, vid läkarmottagningen och banken. 

En första genomläsning visar att intrycket av pärmen också överensstämmer med innehållet. von Wright skriver om skogen, stammar, blad och andra naturnära element. Hon skriver också om kontrasten mellan ljus och mörker, om växlingar, seende och tystnad. 

Det ligger en gnutta hopp i en del av dikterna, en insikt om en kommande förändring. Eller möjligtvis den förändring som krävs för att det skall finnas hopp i framtiden.

Det finns också en del tomma sidor, eller blad, emellanåt. Det får mig att reflektera över titeln, Mellanblad. Vad har tomheten för betydelse? Den frågan får mig att läsa diktsamlingen en gång till, med fokus på tomrummet.

Läs resten av artikeln »
John Ashbery, Dikter

”Urusel surrealism”. Så lydde en avfärdande reaktion på det första försöket att introducera den amerikanske poeten John Ashbery i Sverige, vilket skedde i ett nummer av Bonniers litterära magasin sommaren 1967. Göran Printz-Påhlson refererar händelsen i förordet till det första större urvalet av Ashberys poesi på svenska, Självporträtt i en konvex spegel, som utgavs på Bonniers 1983. Detta pionjärverk kom att avsätta en hel del spår i den poesi som skrevs på svenskt språkområde under decenniet som följde – och gör det väl än idag i någon mån. 

De typiska element i Ashberys poesi som attraherar och lätt föder epigoneri – den underfundiga humorn och ironin, den intellektuella spänsten i associationerna och oviljan att låsa dikten vid traditionella föreställningar om betydelse – är desamma som stöter bort somliga läsare. 

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Hästar
Antologi
Skribenter: Hanna Ylöstalo, Vilhelmina Öhman, Satu Laukkanen, Ellen Strömberg. 
Red. Frida Svarvar

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Läs resten av artikeln »
Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Burcu Sahin. Foto: Carla Orrego Veliz
Läs resten av artikeln »
Tua Forsström
Anteckningar
Förlaget/ Albert Bonniers

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.

Läs resten av artikeln »

Sabine Forsblom Betinkan

Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Matilda Södergran
Överlevorna
Schildts &
Söderströms

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna. 

Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.

Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Karin Erlandsson
Fågeltämjaren
Schildts &
Söderströms

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson är del två av fyra i serien Legenden om ögonstenen. I den första delen Pärlfiskaren – som tilldelades Runeberg Junior-priset i vintras och som dessutom nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – dök läsaren tillsammans med Miranda och Syrsa ner i havet bland färggranna pärlor och farliga roshajar.

I Fågeltämjaren har den magiska skådeplatsen förflyttats från södra hamnstaden ut i skogen, till den norra hamnstaden. Temat är fortfarande längtan, men frågeställningen är annorlunda. Om föregångaren Pärlfiskaren frågade efter vad längtan kan göra med människor, är frågan den här gången om man kan styra människors längtan.

Efter att ha hittat ögonstenen och lämnat den hos den ondskefulle Iberis längtar inte Miranda längre efter ögonstenen. Det som betyder mest är Syrsa, flickan som hon lärde känna i första boken och som kommit att bli som en lillasyster för henne. Syrsa är hennes allt. De förenas i varandras motsatser och likheter, ja, på alla möjliga sätt. Miranda var den bästa pärlfiskaren, Syrsa den bästa pärlviskaren. Båda saknar ena armen till följd av roshajarnas vassa tänder. Tillsammans kompletterar de varandra. De hör ihop, som syskon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »