Utgåva

Artiklar i kategorin Utgåva

Ann-Luise Bertells släktkrönika Heiman handlar om var mans lott, om att inte ha något val, om att aldrig få vara sig själv eller få följa sina drömmar, och om en längtan efter något bättre. Men ingen får det lättare, förutom möjligen de som lyckas ta sig iväg från hemtrakterna.

Heiman är ett episkt familjedrama om tre generationers liv på familjen Westerbacks hemman i Österbotten. Det är en berättelse om Rubens, Elofs och Stens svåra liv, kanske mest om Elofs. Elof blir föräldralös redan som tioåring då pappa Ruben dör i tuberkulos och rädslan blir efter det en följeslagare genom livet. 

Porträtt av Ann-Luise Bertell mot mörk bakgrund som tittar ut genom fönstret
Foto: Niklas Sandström
Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Hur ser den nordiska barnboken ut? I Danmark hittar vi morbida barnböcker och i Norge behandlar man stora samhällsfrågor som incest och kvinnovåld i bilderböckerna. Den finländska docenten Mia Österlund forskar i barnlitteratur och är ny ordförande i juryn för Augustpriset för bästa barn- och ungdomsroman. Att läsa 800 barnböcker i följd är en enkel match för henne. Hon sprudlar av iver när hon får berätta om sin hjärtesak.

Kollage med pärmar av barnböcker

Når er jeg gammel nok til å skyte faren min? – Åse Ombustvedt, Gro Dahle (NO), Rævefælden – Lilja Scherfig, Otto  Dickmeiss (DA), Dragen – Svein Nyhus (NO), Silkesapans skratt – Annika Sandelin, Linda Bondestam (FI), Minna! – Leena Virtanen, Sanna Pelliccioni  (FI), Vem vågar? – Stina Wirsén (SE), Sorsa Aaltonen ja lentämisen oireet – Veera Salmi & Matti Pikkujämsä (FI), Vi är lajon! – Jens Mattsson Jenny Lucander (SE/FI), Idiot – Dorte Kerrebæk (DA)
Läs resten av artikeln »
Axel Åhman, Klein, Schildts & Söderströms, 2020

Sven befinner sig vid en korsning och tittar vänster, tittar höger. ”Sen stod han stilla.” Protagonisten i inledningsnovellen står inför ett val mellan det kända och det okända. ”Med öppen mun tittade han rakt fram mot den fläckiga vägen som han kunde utantill.” Det är längs med den vägen Axel Åhman guidar läsaren i debutboken Klein – elva noveller rak väg genom Österbottens landsbygd med dess socialnormativa trafikskyltar.

Åhman är sedan tidigare bekant som basisten i den musikaliskt skojande humorgruppen KAJ med låtar som ”Karalåtin”. Bortsett från musiken är humorgruppen utmärkande för att de framför sitt material på Vörådialekt. 

År 2016 visade Åhman sina litterära framfötter och vann tredje pris i skrivtävlingen Arvid Mörne med novellen ”Bastutronen”, vilken även ingår i novellsamlingen. Nu står Åhman på egna ben och dialekten har följt med på vägen, men har reducerats till novellernas dialoger. I enlighet med KAJ:s humorstil är igenkänningsfaktorn närvarande, men sjungande skojfriskhet har ersatts av en ömmare vardagsrealism där komedi samåker med tragedi.

Läs resten av artikeln »

Emilia hör av sig några veckor efter pappas bortgång och meddelar att hon och Tina hittat en del av hans tillhörigheter uppe på vinden. Det är inga stora saker – en bunt böcker, ett par skjortor, en rakapparat och en täljkniv – men kanske kan de vara av värde för mig. ”Mamma hittade flera fotografier från stugan också som hon tänkte att du kanske vill ha. Det finns en fin bild på dig och honom när ni sitter tillsammans i hängmattan”, skriver hon.

analog lite oskarpt foto föreställande gräs vid en strand
Foto: Kevin Dooley

Vi bestämmer att vi ska träffas följande vecka på ett kafé i en stad som ligger ungefär halvvägs mellan oss. Jag kommer dit först och beställer en kaffe medan jag väntar. Det är lördag eftermiddag och mycket folk i farten, trots det dåliga vädret. Utanför panoramafönstret faller ett ihärdigt regn som hamrar mot taket, piskar trottoarerna och bildar stadiga rännilar som irrar över asfalten. Luften är kvalmig, tyngd av bulldoft och våta skosulor. De flesta borden är upptagna av kunder i min egen ålder, unga människor som pratar i munnen på varandra eller sitter hukade framför en laptop.

Jag har inte varit inne i stan på över en månad, inte sedan pappa ännu låg på sjukhuset, och märker att jag har svårt för ljudnivån och de konstanta rörelserna som inkräktar på mitt synfält. Det är som om jag precis vaknat upp efter för mycket sömn, jag känner mig långsam och bräcklig. Medveten om att koffein bara kommer förvärra känslan ställer jag ifrån mig kaffekoppen halvdrucken.

Läs resten av artikeln »

Kära läsare,

Pärm av Horisont med illustration av barn med blommor istället för ansikte

Vi efterlyste texter som tangerade ämnen kring barnet och barndom. Vi tänkte oss områden som tillblivelse, mognad och växtplatser. Barndomen är inte sällan förknippad med minnen, platser och händelser. Även undanträngda sådana ryms med på kartan.

Att barndom på många sätt förefaller att vara synonymt med sommar märktes tydligt i de texter som kom in. Det är i sommarens olika landskap som barndomen ofta gömmer sig. Det är åtminstone så många främst minns den. Men alla minnen är inte lika soliga.

I det här numret bjuder vi på sommarläsning i form av två längre noveller av skribenterna Ida Ståhl och Elina Sahlin. Den åländska poeten Carina Karlsson och den österbottniska poeten Eva-Stina Byggmästar gör två helt separata tolkningar på tematiken. 

Den nordiska barnboken röner intresse i hela världen och den finländska docenten Mia Österlund är entusiastisk. Andra entusiaster förser barn med konstupplevelser. 

Vi bjuder även på essäer, bland dem en om pubertetens vånda och andra våndor.

Trevlig sommar!

Camilla Lindberg

Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?

– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet. 

Läs resten av artikeln »

De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Läs resten av artikeln »
David Vikgren
Material­vägen­sägen
Teg publishing 2019

”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Läs resten av artikeln »
Adrian Perera
Mamma
Förlaget 2019

Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

Foto: Niklas Sandström
Läs resten av artikeln »

Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Läs resten av artikeln »

« Äldre inlägg